Det var vår i luften och Heden var spelplatsen för dagen. En plats där Azalea spelade sin första seriematch för snart sju år sedan. Kvar sen den matchtruppen (Menisken, seger 3–1) var undertecknad och Petter. Som vanligt på Heden var det omständligt att byta om, omklädningsrummet ligger 200 m från planen och det är bara genom hemmalagets ljusbricka som man kan komma in, och det som bäst en timme före match. Ombytta blev vi dock, och mycket byten var det även av truppen, sen onsdagens match var det sju borta och fyra nya in då Mats, Ponne, Gotte och Alex var iväg på Vasaloppsåkande, Boltons häl var sönder och några andra var bortresta eller upptagna på annat håll. Även två nya debutanter in i Leon och Simon (båda 03: or från Qviding).
Om Härlanda visste vi inte mycket, men när en i laget väldigt betydande person mötte dem första gången trodde han att det var riktiga fångar vi mötte. Riktigt så illa var det inte, även om smeknamn som Bizkit, B, V, Pound, Forlan och Sås berättar om en lagfest man är glad (?) att man missade.
Inför matchen hade vi tre fokuspunkter, att sätta vår höga press på dem, att bli mer bekväma i vår medelhöga press samt att få till ett bättre samspel mellan forward och mittfält. Direkt förstod vi att det skulle bli svårt att uppfylla fokuspunkten att låta dem ha boll och falla lite lägre, de låg själva ganska lågt i någon form av 4-4-1-1 och vi hade väldigt mycket boll redan från start. Vi lyckades i perioder med den höga pressen på så sätt att vi fick dem att slå en stressad längre boll upp i banan, men det var inte många gånger vi vann den högt. Samarbetet forward mittfält var också bättre än tidigare även om det finns mycket kvar att jobba på där.
Själva spelet var dock helt ok, lite för många touch av flertalet spelare (vilket är lätt hänt när man får gott om tid på sig) och vi kunde spelat runt ännu snabbare. Men första målet är riktigt fint där Fredrik redan efter fem minuter rört sig ut på kanten och med ett stenhårt tidigt inlägg hittar debuterande Leon som kan hoppspark/stöta in 1–0. 15 min senare var det dags igen när Rasmus frispark styrts in via knät av en halvt felvänd Fredrik. Vi fortsätter föra spelet och har flertalet riktigt fina diagonala krossbollar ut mot wingback vars inlägg åtminstone leder till en bra chans för Bärra. Härlanda fortsätter spela rätt opolerat och lyckas dra på sig två solklara straffa inom tre min vilket resulterar i ett mål av Dylan (Fredrik fälld) och en miss av Arvid (som dock skulle revanschera sig senare) efter att Bärra blivit fälld. 3–0 i halvtid var det och vi visste att det var upp till oss att driva tempot i andra halvlek när de antagligen skulle tröttna ju mer tiden gick. Och även att jobba vidare med den höga pressen och försöka sätta den bättre än i första samt att även våga spela lite mer centralt genom planen på felvänd mittfältare eller anfallare.
Efter lite övermod och dålig kommunikation där bak skänker vi tyvärr bort ett mål, och stora delar av andra präglas av spelare på lite ovana positioner, lite för mycket spel i sidled och trampande på bollen samt en hel del felpass. När vi får det att stämma dock har vi några riktigt bra anfall där vi kombinerar oss fram hela vägen till bra avslutslägen. Arvid revanscherar sig också med ett mål (med högern!) efter frispark längs med deras kortsida som Fredrik lyfter in och Dylan blir tvåmålsskytt efter att undertecknad från högermittback slagit en diagonal boll över till Haval som tar med den bra och serverar Dylan som inte gör några misstag.
Sammanfattningsvis en helt okej match, Amel fick se lite nya spelare och flera fick testa på lite andra positioner än vad man brukar (och kanske helst vill) spela. Vi har tidigare haft tendenser att ha svårt mot lag där vi ska vara bättre på ’pappret’, särskilt när vi saknat några startspelare, men idag vinner vi ändå med 5–1 trots alla förändringar. Nu väntar Anneberg till helgen som är ytterligare ett div 6 lag, där det återigen högst troligt blir upp till oss att driva upp tempot.
Och det är äntligen hemmapremiär så varmt välkomna att kolla på lördag 2/3 16:00 på Majvallen!
/Rasmus Linderås
